Det här med socker. Jag är en riktig gottegris i perioder. Min kära sambo likaså. Och så var det Thilde.
Vi har valt att inte ge henne socker, självfallet får hon frukt och annat naturligt socker, jag tycker inte man ska hårddra saker till extrema höjder. Frukt är bra, fiberrikt och gott. Bättre än godis helt enkelt.
Men raffienerat socker, det håller vi oss (Thilde)  borta från.

Det finns ingen anledning för henne att få i sej det. Det tillför ingen näring, utan bara energi utan näring.
En annan god, mycket god, anledning att inte ge sötsaker är ju tänderna. Dom behöver inte utsättas för sådant om det inte finns anledning till det.

Vi hade föräldragruppsträff för ett par veckor sen, då var tandhygienisten där och pratade. Hon sa att barns tänder är egentligen inte redo att "ta hand" om kariesangrepp fullt ut förrän dom är 3-4 år.
Hon sa även att många barn, som är 2-3-4 år, som kommer till tandläkaren med hål i tänderna, har hål i tänderna på grund av att dom går runt med en nappflaska hela dagarna som innehåller annat än vatten. Och småätande hela tiden. Tänderna behöver vila mellan måltiderna och mellanmålen.

Men så förstår väl vi också att det inte kommer gå att hålla henne borta från socker i all evighet, men just nu finns ingen anledning eller behov av det. Eftersom hon inte ens vet vad det är.
Det är ingen idé att (som vissa säjer) "tycka synd om henne för att hon inte får smaka", det är inget hon behöver. Och jag lovar att sött det kommer hon äta mycket av i sitt liv, bara inte just nu.
Och om det nu ska introduceras socker för henne, så ska det vara jag eller M som gör det. Inte någon som ger henne något bara för att vara "snäll"eller "det är klart att hon ska smaka" helt utan anledning.
Det kommer i sinom tid.
Sen om det handlar om en månad, två månader eller ett år det kan jag inte svara på. Men det är vårt beslut.
Och det här är mina tankar, andra får givetvis göra hur dom vill med sina barn!