Idag är det tolv veckor sen jag började känna i magen och kroppen, att snart är vi tre. Det började mola i magen, ungefär som mensvärk, på morgonen den 25/4. Marios födelsedag.
Jag gick upp och bakade, gjorde tårta.
På eftermiddagen började det komma värkar, men inte speciellt tätt eller med jämna mellanrum. Efter att vi haft besök och firat klart M. så började värkarna komma mer kontinuerligt, med ca 10 minuters mellanrum.
klockan var då ca 17 .

Vi åkte så vi var inne på förlossnignen ca kl 01.
Jag var bara överlycklig att det var på gång. att vi snart skulle vara tre. Häftigt.
04.50 gick vattnet, o då satte det i gång ordentligt. Värkarna avlöste varandra, det gick aldrig ner däremellan. En smärta som inte går att beskriva. Men jag andades och andades och andades.

Krystvärkarna startade ca kl 08. Kl 08.53 landade prinsessan på mitt bröst. Och den känslan, mina vänner, går inte at beskriva med ord. Det enda ord jag kan komma på är LYCKA.

Jag är så otroligt stolt över mej själv. Jag gjorde det, utan några som helst hjälpmedel eller smärtlindring.
Och ja, jag vet att det är tusentals kvinnor som gör samma sak, varje dag.

Så jäkla häftig upplevelse, som jag nu tolv veckor senare, känner att jag skulle kunna göra om och om och om igen ;).